Hemma!

Det är sent på eftermiddagen när jag packar ryggsäcken för en övernattning i skogen. Efter en halvtimme är jag framme och hänger på mig packningen och går in i granskogens dunkel. Fortfarande lite sol uppe...
På en gång infinner sig det magiska. Jag märker det först på hur fötterna tryggt hittar sin väg genom landskapet, sen på min andning. Det är som om hela jag pulserar med omgivningen, träd, stenar, luften, stigen...
Följer den markerade leden, längs spångande blötmarker och ålderdomliga stenlagda körvägar, sen väljer jag att kliva av. Stigen byts mot ett otrampat täcke av boklöv

Framme. Ved samlas. Solen sjunker snabbt ner bakom ridån av träd och jag drar eld på en sticka och vips sprakar en munter brasa.

Sitter vid elden som brinner med små lågor, där blicken kan vila, under tiden tätnar mörkret runt omkring till en kompakt svart vägg där jag mellan trädtopparna skymtar enstaka stjärnor...här är mitt hem.

Långt borta, vinden som låter som en trafikerad bilväg, ljudet ändrar karaktär, blir till ett stilla tjut och sen till ett prassel när lövverket i trädtopparna börjar röra sig. När vinden rasslande passerar över mig böjer sig grenarna lätt, för att sen försvinna bort genom dalen.

Sen blir det åter tyst. Bara en kattuggla som hoar strax intill.

Det sista jag gör innan jag kryper ner i sovsäcken är att jag lägger på en stor ticka (trädsvamp) på elden...

...och på morgonen när allt är förvandlat till aska tar jag och lägger några tunna grenar på stället där jag la tickan och blåser försiktigt. Och se...där under...glöder det, och vips sprakar brasan igen.

Slummer i skogens tystnad

Ständig förändring!

Vind, vatten och landhöjning utsätter Hvens branta stränder för ständig erodering. 4-5 meter upp framträder denna forntida strandlinje. Strax efter inlandsisens avsmältning då våra förfäder levde som nomader och flyttade i takt med hur bytesdjuren rörde sig genom landskapet, då låg dessa stenar och skvalpade bland vågorna. När isen hade försvunnit var landhöjningen 25 mm/år, i Sverige är den för närvarande mellan 0,5 - 9,2 mm/år.

Nedanför den forntida strandlinjen där havet möter land sker en direkt påverkan. I början av april landsteg jag här på Hvens sydostligaste udde, långgrunt och sandigt, lätt att glida upp med kajaken. 19 september var jag där för tredje gången i år och nu var sandstranden borta och hade ersatts med stora stenar. Landstigningen fick ske längre bort.

Landhöjning och havets vågor - ständig förändring!

April 2014, lägg märke till kajakens placering...

Augusti 2014, jämför stenar, sand...

September 2014, var ligger kajaken...

Sunset and La harbour by night!

Lämnar Hven sent på eftermiddagen, paddlar genom farleden med flera stora skepp på väg norrut i takt med att solen snabbt sjunker i väst. I skeppens kölvatten blir det stora fina surf och när fören dyker ner strax under ytan levereras salta stänk i mitt ansikte. Därefter blir det nästan helt lugnt igen.
Mitt på havet går solen ner bakom horisonten, vinden blir nästan obefintlig och sakta glider jag in i hamninloppet där lanternorna har tänts. Sakta och ljudlöst paddlar jag i det tilltagande mörkret där dofter och nattens ljud förstärks.

Leaving Hven late afternoon, paddle through the channel with several large ships heading north as the sun quickly sinking in the west. In the wake of the ships is big nice surf and when the bow appears just below the surface, salt spray is delivered in my face. Then it becomes almost completely quiet again.

In the middle of the sea, the sun sets behind the horizon, the wind is almost non-existent and I slowly glide into the harbor entrance where the lanterns are lit. Slowly and silently I paddle in the increasing darkness, where scents and sounds of the night is enhanced.

Treelove!

En fantastisk bra kombination är trädklättring + hängmatta. 
Har alltid gillat att klättra i träd och tillsammans med hängmattan får äventyret en ytterligare dimension. Att i trädets krona hitta en möjlig plats att rigga upp mattan kräver bra grenar på bra ställen. Här kan jag sen ligga och spana, läsa, lyssna och njuta av att sakta gunga medan solen strålar glittrar genom trädets lövverk...

1:a trädet

2:a trädet

3:e trädet

4:e trädet

Sommarens sista dag?

Vaknade med solen vid Gröthögarna och vädret lovade lite vind och mycket sol. Rullade ihop sovsäcken och körde ner till Torekov. Pulsade genom halvmeter tjock, ilandfluten tång innan jag kunde glida ut mot Hallands Väderö.
Morgondiset skingrade sig ju längre ut på havet jag kom och halvvägs landade jag på Vingaskär med dess rostiga vrak.

Snirklade vidare genom Väderöns lilla skärgård, ut mot sälreservatets sydostligaste öspets. Här finns det en klippkoloni av Storskarvar. Deras bon, som är 4-5 dm höga, är byggda av pinnar och tång ihopkittade av spillning och ligger på och mellan klipporna. Landskapet är vitt av deras spillning men här och var lite grönskande blomning.

På väg mot fyren får jag sällskap av sälar. De är överallt och följer mig nyfiket, slår med stjärten, dyker och kommer upp och spanar på mig från ett annat håll.

Strax söder om fyren går jag iland, fikar, snorklar i det ännu varma vattnet och slappar i solen.

Öbor...

Utanför Väderön...mot oändligheten...

Klippmålare...

Vädret hade lovat lite vind och mycket sol och det löftet höll de nästan...ibland var det helt vindstilla och när havet låg spegelblankt så var det riktigt, riktigt hett.

Kanske sommarens sista dag?