Håkan, hav och skog!: 2015

onsdag 28 oktober 2015

Särimnes ättlingar!

Parkerar bilen 23.00, stänger av motorn, kliver ur bilen och omfamnas tystnad och mörker. Hänger på mig ryggsäcken och går in i skogen. Den steniga stigen slingrar sig mellan granar och bokar och är nu i början så gles att månen lyser upp min färd utan hjälp av pannlampan.

Hela jag fokuserar på vandringen. Synen och fötterna har hjälp av min stav medan hörseln fokuserar på det som prasslar i mörkret.

Det dröjer inte länge förrän jag hör dem. Först lite dämpat och alltid på långt håll. I takt med att jag närmar mig deras läten så försvinner de längre och längre bort. Vem har koll på vem?

Stigen är bitvis månbelyst och bitvis helt mörk så jag växlar med att ha pannlampan tänd. Vandringen går långsamt fram förutom när jag kommer ut på nån skogsväg. Vid en krök bestämmer jag mig för att ta ut en kompassriktning över en ås, klädd med bokar och ekar, för att komma på en annan väg som ligger två km bort. Efter ett tag hör jag deras läten igen, nu tydligare. Men jag fortsätter sakta framåt medan jag hela tiden tar ut riktningen för att inte tappa bort mig. Skillnaden mot förut är att deras läten inte försvinner bort utan de blir starkare och starkare. När grymtandet plötsligt kommer från flera håll vänder jag tillbaka och väljer en annan rutt.

Mars, Venus och Jupiter

Vid 03.00, ungefär, så stod månen så lågt att pannlampan fick vara på hela tiden. Nu började också tröttheten sätta in och jag började fundera på vad jag gjorde i denna branta bokbacke bland snår av björnbär och björkar och svårigheten att hålla kompassriktningen var påtaglig, när jag kunde ligga hemma i min varma säng?!?

Men mitt sinne lever ju sitt eget liv och förstår inte att detta är det jag älskar att göra...att vara ute i skog och mark ;)

Klockan 05.48 var jag tillbaka vid bilen och fick skrapa rutorna innan jag kunde köra hem...till sängen.