Anjosvarden!

Det startade på en folkhögskola för 30 år sedan, det smög igång kan man säga. Ingen av oss fattade vad som var på gång. Men det var något...något som förenade. Efter 4 år bodde vi i samma landskap, grannkommunerna, efter ytterligare 12 bodde vi grannar i samma by. Nu skiljer det 731 km mellan våra bostäder men vänskapen har under alla år bara blivit djupare och djupare och den fortsätter bara att bli bättre.  (Hur något nu kan bli bättre när det alltid varit perfekt?)
Det spelar ingen roll var vi bor, vi är ändå förenade i samma stora oändliga rymd som kallas livet. Alla ideer och planer vi har haft, allt vi gått i genom tillsammans, vansinniga upplevelser, smärtor och skratt...30 års vänskap firar vi med en skön "urskogs" vandring upp till Anjosvarden...

Vi följer Stopån genom gammal granskog...

...passerar första vattenfallet...

...hittar egna stigar...

...andra fallet, där ett svalkande dopp tas...

...kommer upp på myrplatån...

...där varje steg sugs fast med ett slurpande ljud...

...hittar vila för trötta fötter...

...markerna genomkorsas av slingrande vattendrag...

...matlagning på vardens topp...

...relaxed...

...varglav...

...läskande, iskallt myrvatten (järnberikat)...

...trollsk stämning...

...god vän följer med över alla "hinder" i livet...

Vem känner mig bättre? Vem har sett mitt hjärtas smärta? Vem står kvar i smärtsam ärlighet? Vem finns till hands? Vem kan jag alltid lita på?

En god vän.

Med kärlek...

Sten!

Idag..."Hard as a rock" men en gång i tiden betydligt mjukare...

Tärnan!

En bra tältplats är svår att paddla förbi, så spelar det ingen roll om jag har paddlat hela dagen eller bara ett par timmar. En sådan plats är denna stora flata häll. Högsta punkt 1 m. Långgrunt runt hela ön, inga lösa stenar, inga träd, buskar eller blommor. Inget ställe att söka lä bakom, skugga eller uträtta ev behov.
Tältplats får bli där lämpliga sprickor hittas och med hjälp av Blå Rocker.
Men varför tälta på en sådan utsatt plats? Närhet!
Närheten till havet, vindarna och himlen...på denna ö bor jag nästan bokstavligen på den tunna linje som skiljer havet från himlen. 
Och här sitter jag och blickar ut över ett oändligt hav och en oändlig blå himmel, bara jag och en ensam fiskare som flyger runt ön och gör sina dyk då och då...

Kärlek till en klippö!

Ur havet reser du dig...på håll steril och ogästvänlig.
Plötsligt erbjuder du en öppen famn och på ett ögonblick har allt förändrats.
Tältet reses på en perfekt plats, lä från de kraftigaste vindarna, stadig grund och milsvid utsikt över öppet hav.
Ensam, naken i själ och hjärta och inte en tråd på kroppen springer jag runt bland allt som är du.
På toppen ser jag ut över ditt rike och känner mig ett med allt och alla. Nedanför bland stora klippblock leker jag med spänning i gångar och grottor...hoppar och skuttar och klättrar på alla fyra. Jag far mellan tankar och känslor men landar alltid tryggt och stabilt på dig.
När solen sen har gått ned
och mörkret tätnar...
Vinden har mojnat
och vågorna dämpat takten.
Då ligger du kvar och ännu en dag i ditt tusenåriga liv har passerat.
Med kärlek...

Himlen är blå

Jag ligger naken på den kala klippan

Under mig njuter huden av värmen från din granit

Ovanför mig blandas den kyliga vinden

med solens värmande strålar

Allt är tyst...endast vågornas skvalp...