Blue sweet equipment!

Den tunna linjen!

Horisonten ligger alltid på samma ställe. Precis där havet möter himlen. En tunn linje med en kraft att förföra.
Att paddla i den yttersta skärgården bland kobbar och skär, där havsörnen glider runt på span och där gråsälarna flåsar mig i nacken, är berusande. Men blicken går ständigt mot den tunna linjen och jag känner dragningskraften och på något sätt vill fören på kajaken vrida sig mot den. Och plötsligt händer det, paddeltagen ökar i intensitet, rytmen blir monoton och blicken låser sig i fjärran och innan jag hinner reagera är det bara jag och havet...

Stjärnhimmeln som nattäcke!

Hur många gånger jag har sovit under bar himmel har jag ingen aning om. Många är det i alla fall. Och nu sitter jag framför en eld igen, liggunderlag och sovsäck är utrullade. Lågorna knäpper i granveden och trastarna sjunger sina vemodiga strofer. Magen är nöjd, kaffe och whisky värmer gott. Solen sjunker snabbt nu och färgar trädtopparna gyllene ovanför mig. Kylan börjar göra sig märkbar och jag flyttar närmare elden.
Erfarenheten av flera utenätter känns trygg men ändå är det som om jag upplever allt på nytt...dofter, ljud, kyla/värme, detaljer, skogen...sinnena föds på nytt varje gång...

Från mörkrets inbrott till jag går och lägger mig

Morgonstund

Nattens kyla har skapat

Larvgöra

Dagbrottet där de bröt...

...vit fältspat

Kluven

Eldplats nr 2

Landskapet genombryts av små bäckraviner där strömstaren leker. De torrare delarna höjer sig som platåer där bokskogen bildar vackra salar. Där skogsbonden (i början av 1900-talet) lämnade sitt torp breder den planterade granskogen ut sig. 
Att vandra från den ljusa bokskogen in i den betydligt mörkare granskogen där man möter gamla stengrunder av de senaste bosättarna är en tidsresa som sätter fart på fantasin. 

Trastarna sjunger i skymningen,

Elden tänds, mat lagas och kaffe kokas,

Morkullan drar förbi med sitt knorrande och psipande,

Till slut är mörkret kompakt och trädens siluetter kan bara anas,

Det ända som sen återstår är bara jag, elden och vindens sus...

...och en ensam kattuggla. 

Korpen väcker mig i gryningen,

Ännu en stund innan solen tittar fram över trädtopparna,

Prisar mitt fantastiska liggunderlag,

Slumrar...

När solen har orkat upp tar även jag mig ur sovsäcken och drar eld på en sticka, gröt och kaffe kokas,

Ett par tranor krångar sig förbi medan hackspetten trummar,

Där är den plötsligt...stenen, klippan...ligger där mitt i skogen och "äger". Som världens mittpunkt och alltings självklarhet! Sprickan talar om att allt ändå inte är som man kanske först tror, utan här öppnar den upp för andra världar...

Årets första trädhäng!

Vandring längs strandbetade ängar, upp över den ca 7000 år gamla Litorinavallen där havets vågor slog mot stranden på stenåldern. Här breder dynlandskapet ut sig med tallskogen som planterades på 1800-talet för att hindra sandflykt. Passerar E6:an och motorljudet försvinner i fjärran när jag letar mig fram på betesängarna som omgärdas av blötare mosspartier...

Landskronas "alvar"

...björkskogarna erbjuder sköna trädhäng och material till min kniv.