Ny blogg...

Hej kära bloggföljare,
Fr o m nu har jag en ny bloggsida där jag skriver om både hav och skog.
Den heter /http://kajakvandraren.se/
Där hittar ni alla nya inlägg och alla mina gamla.
Hoppas vi ses...

De högg i sten!

En vandring i skogarna på Söderåsen vittnar om att det var betydligt mer aktivitet i skogen förr än det är i dag. Ruiner efter gårdar är inte ovanligt och inte tala om de oändliga stenmurarna...
Ett annan intressant fornminne är de dagbrott efter brytningen av fältspat som användes för tillverkning av porslin. Man brände då fältspat tillsammans med kaolin vid mycket höga temperaturer. Tillverkningsmetoden härstammar från Kina (800-talet).
Fältspat är en mineralgrupp av aluminiumsilikater med natrium, kalium eller kalcium. Ungefär 60% av jordskorpan består av fältspat och finns bl a i bergarten gnejs som är vanlig här. Det finns två typer av fältspat, vit och röd.
På en liten ås kan man finna på ena sidan ett dagbrott för vit fältspat och på andra sidan för den röda.

Murad mur och...

...nån slags förvaringsplats?

Utanför rester av den vita.

Skuggan av livet!

Skuggan av livet

Livet i skuggan

En vandring bland vinternakna träd

I väntan på första lövsprickningen

Solen glittrar från klarblå himmel

Mitt sinne lika så...

Kaffet har kokat.

Korven grillad.

Elden kittlar min näsa där jag ligger lutad mot den grova trädstammen.

Stjärtmesarna tjattrar.

Vindens svaga sus i trädkronorna.

Korpen glider förbi på heligt uppdrag...medans vi förlitar oss på vårt internet så använder korpen ett uråldrigt, gudomligt allomfattande kommunikationsnät...i kontakt med det visa makterna.

Nattens läger

Eldstål o flinta hemma, då återstår dessa två alternativ...

Skymningen faller och trastarna drar igång kvällskonserten. Andra faller in i sången och för ett ögonblick "vaknar" skogen till. När sen mörkret tätnar tystnar sången, nu hörs endast bäckens porlande...elden knäpper...en ensam kattuggla i fjärran...

Vaknar.

Småfågelkvitter.

Sträcker ut en hand från sovsäcken och tänder morgonbrasan med förberett tändmaterial.

Hackspettstrumningar.

Ligger kvar och lyssnar på fågelsång och eldens knäppningar (likadant ljud som jag somnade till).

Somliga längtar efter en varm sol.

Pälsklädd

Lunch vid tjärnen, Lilla Klåveröd

Lyssnar till grodornas lek under middagsslummer...sen hemfärd.

Vårdagjämningen!

Någon frågade mig en gång om jag eldade varje gång när jag är ute i skogen. Jag svarade att det är därför jag åker ut i skogen. Tända en eld i skogen är min passion kan man väl säga. Hitta en mysig plats, leta tändmaterial och med enkla medel, gärna stål och flinta, tända och se de första små lågorna fladdra och röken som sveper runt bland veden och kittlar näsan. 

Det är livet!

En annan passion!

Kaffefokus!

Landskronatraktens natur!

Strax söder om Landskrona rinner Saxån ut i Lundåkrabukten. Det är långgrunt i bukten. Långt utanför mynningen är det bara halvmetern, enligt sjökortet. Vid riktigt lågt vatten så har jag faktisk gått på grund här med kajaken. Så här på våren leker öringen och på de sanka markerna runtom springer kvicka vadare och letar föda i de blottlagda havsbottnarna.

In the mist!

Dimman ligger tät, nollgradigt, 5 sekundmeter och hamninloppet som ligger knappt 100 bort syns inte trots dess blinkande röda och gröna lanternor. Kajaken glider ut och in i det okända. Just detta med det okända är nog det som jag lockas av när det gäller dimma. Sinnena skärps, omgivningen suddas ut och jag blir totalt lurad. Det som ser ut som en udde, kanske 500 m bort, kör jag nästan på efter 30 sekunder. Inget är som det ska med mitt sinne. Blir jag egentligen förvånad?!?
Här och var ligger stora is-sjok och det gäller att planera sin väg så man inte blir inklämd. Mellan tallriksisen är det som att paddla i blött strösocker.
Längre ut försvinner isen och alla referensramar försvinner och dock kan det vara så att jag befinner mig i välkända omgivningar men med dimmans hjälp är jag den sista människan på jorden...och som pricken över ödsligheten...en avlägsen mistlur i fjärran...